Jag yrkade på en bordläggning för vidare diskussion och detta blev det lustigt mycket diskussion runt. Inte så att jag ville avslå, eller ens säger att det är fel på något sätt, jag önskade bara en möjlighet till att fördjupa diskussionen, höra med rektorerna själva vad och hur de känner att vi kan få en bättre dialog och sedan ta ställning igen.

I diskussionen tog jag upp de tidigare så kallade vår konferenserna som exempel. Då vi alla politiker i nämnden och alla rektorer på skolorna träffades under två dagar (senast på Kullagymnasiet) för framtidsdiskussioner, fördjupning i olika frågor och fantastiska möjligheter att just ha dialog med varandra. På ett avslappnat, öppet och givande sätt.

Det är inte dialogen i sig jag önskar fördjupa mig i utan formen! Jag förespråkar en form som ger frihet i tanken och inte ytterligare saker som kan kännas tvingande.

Det ledde till votering och siffrorna 5 – 5 och 1 nedlagd röst (från (m))
fp+c+s+mp mot m+kd
Ordföranderösten är ju utslagsröst så alltså klubbades förslaget.

Jag hoppas det leder till något gott, men undrar varför man inte kan tänka efter före istället för att skynda så.

Louise Stjernquist

2011-12-12- 2011-12-16

Söndag

Anländer Tiblisi flygplats 17.30. Med bagage denna gång. Vägrar lämna den ifrån mig, vis av förra resans erfarenheter. Krispiga frysgrader denna gång till skillnad från i höstas när det var fuktigt och 28 grader. Möts av Viktoria, ”Protokollet”, (regeringsförkläde), samt sedvanlig van och polisbil. Med blåljus framför sig kommer man fram till centrala Tiblisi på en kvart. Fast det känns onekligen som en livstid när man hänger i bältet likt en boxboll.

Ingen media framför hotellet denna gång. Blir nästan lite besviken. Jag hade ju faktiskt tänkt igenom vad jag åtminstone inte skulle säga denna gång. Till skillnad från förra när jag var helt oförberedd på detta intresse över mitt besök.

Lätt middag med Europarådets representant i Georgien och snabb briefing om vad som har hänt och vad som är känt sedan mitt förra besök. Känns som det är en vän jag träffar snarare än någon jag bara mött en gång tidigare. Tror att utlandsstationeringar och politiskt nomadliv gör det med oss. Vi lär oss snabbt identifiera likasinnade. Fick veta att hon motat media idag. Får hantera dem senare.

Tillbaka på rummet kl 21.00 för dusch, ett oändligt antal tv-kanaler (få begripliga) och mer att läsa på om denna del av världen. Tyvärr vet jag inte om det förvirrar mer än det förklarar, dock. Känner mig fortfarande osäker på vart denna resa ska ta mig politiskt.

Måndag

Sammanstrålar i lobbyn kl 9.50 med min kommittésekreterare för dagens första möte. En briefing med de georgiska kollegerna från migrationskommittén. Trots att briefingen rör samma punkt som kvällen före får jag höra delvis, eller ibland helt, olika berättelser. Detta verkar vara det normala i Georgien. Det verkar inte finnas någon absolut sanning, men alla anser sig hålla den. Dock besviken i att få höra vissa detaljer som för mig tydligt visar att man inte bryr sig om Abkhazierna, bara spelet mot Ryssland, Och då vill man ändå hävda att Abkhazien är en del av Georgien. Spel. Blir hämtad 11.15 av sedvanlig van med chaufför och tolk, och ”Protokollet” med polis, i polisbil med blåljus och leksakstuta före. I 100 km/h genom Tiblisi, för att bara öka och utan att anse sig behöva väja något för att drygt 3,5 timmar senare anlända Zudidi, Georgien.

Möte med EUMM för att förhöra oss om läget utmed den ”så kallade gränsen”. Eftersom Abkhazien inte är ett eget land annat än i sina egna, Rysslands, Venezuelas, xxx, Tuvalus och xxx ögon kan man ju inte ha någon gräns. Inte heller val, regering, ministrar eller pass. Varpå allt måste benämnas med epitetet ”så kallade” för att inte uppröra. Bara ännu en av alla dessa regler som måste memoreras och inte i min vanliga iver glömmas. Jag är inget naturligt diplomatämne, så jag får kämpa med allt detta krimskrams som ska omge möten och diskussioner.

Enligt EUMM är situationen utmed ”gränsen” nu avsevärt mycket lugnare med mest ”glädjeskott” och få riktiga beskjutningar. De ryska ”gränspoliserna” är avsevärt mycket mer kontrollerade än de tidigare abkhaziska, eller i vissa fall rena rövarband, som tidigare bevakade ”gränsen”. Men fortfarande är det oklart vem som får korsa, om/hur mycket det i så fall kostar, och också till viss del exakt var ”gränsen” faktiskt går. Detta gör ju situationen svår för dem som av olika skäl behöver ta sig från en sida till en annan. Trots det sker en hel del regelmässiga övergångar var dag. Arbetskraft, skolbarn, släktingar – EUMM kallar dem ”pendlare”, men de är knappast av det slag du ser hemma i förorterna. Utöver dem som korsar på den enda lagliga överfarten, xxxbridge, sker ett stort antal övergångar utmed den delen av ”gränsen” som är möjlig att korsa. Var beror på vattenstånd och väder. Och på var djungeltelegrafen meddelar att det är ryssfritt. Det verkar som om människor ganska pragmatiskt hittar lösningar varhelst myndigheter, politiker, polis och militär skapar gränser.

EUMMs sammanfattning är att det fortfarande sker incidenter och arresteringar för att folk överträtt ”gränsen” (som de inte kan se i vissa fall) men att det inte är av allvarligare art, att det är lugnare nu, och det känns nästan i hela deras närvaro. De är en organisation skapad för att hålla fred. Detta är inte längre en krigszon utan en efterkrigszon. Dags för andra att träda in och skapa systematik?

16.30 in i bil, ut ur bil, fem våningar trappor i en postsovjetisk, fuktkall stenkoloss för nästa möte. Jag hade förväntat mig ett par ”Georgiska representanter”, som agendan kryptiskt uttryckte det – för att mötas av ett mötesrum med ett 40-tal personer, mestadels kvinnor, som uppenbarligen väntar på, Mig. Det visar sig bli mitt första hemliga möte med en lärarkår. Lärare av Georgisk härkomst, bosatta i vad som nu kallar sig ett fritt Abkhazien, som med bevekelsegrunden ”jag ska på begravning i Georgien” fått korsa ”gränsen”. Detta gör man en gång i månaden för att sammanstråla med likasinnade, utbyta information och bli uppdaterade och stärkta för att orka gå vidare med hemlig undervisning i det georgiska språket, hitsorian och kulturen. Enligt utsagorna finns det nu bara 11 skolor kvar i Galiområdet som bedrivs på georgiska.Curriculum byts även i dessa skolor ut  mot den ryska och de har fått beskedet att de måste ta om sin lärarexamen på ryska om de vill fortsätta som lärare. Som alltid blir det lite oklart om vad som är fakta, vad som är rykten och vad som är ren propaganda. Och även om just lärarkåren och betydelsen av en så fritt tänkande utbildning som möjligt ligger mig extra varmt om hjärtat inser jag reda nu att jag kommer att få höra fler versioner på detta tema.

17.30 – fick slita mig från mötet, vänligt men bestämt för att vi ska hinna till Gali, Abkhazien. Hittills har vägen varit av god kvalitet men de dryga två milen kör man inte fort. Int ens med hjälp av UNHCRs jeepar. I nästan totalt mörker, genom vad som verkar totala landsbygden endast upplyst av någon enstaka stuga, möter vi ensamma vandrande människor och planlöst irrande boskap studsar vi fram. Jag får frågan om vad jag gör om de tvingar på mig ett Abkhaziskt visa vid gränsen. Min spontana reaktion är att precis som det är en ”så kallad gräns” så måste det i så fall bli ett ”så kallat visa”. Eller inget alls. Vi passerar Engori bron, den enda lagliga övergången för att på andra sidan mottas av vad som ser ut som en gammal James Bond film. Betonghinder, taggtråd, strålkastare, rökande stora män i ryska uniformer. Jag behövde inte ta ställning till ”visa” eller ej. Efter dryga tio minuter är proceduren avklarad och vi släpps in i Abkhazien via en än sämre väg än den vi tidigare åkte. (Det komiska är att UNHCRs representanter sedan sa att jag ju tog huvudleden, vänta tills jag ser landsvägarna…)

18.30 – framme vid det privata gästhuset vi ska övernatta i i Gali. Maten står redan framme, detta fantastiska kök för en som föredra mycket smått och gott inklusive det hemgjorda vinet, och brasan är tänd. Ute skäller en hund, råmar en ko och gal en tupp. Inget av detta kan jag se eftersom det råder totalt mörker. Men det ska bli spännande se det imorgon. Middag med en blandning av UNHCR och Norskaxxx, med en så småningom mycket öppen diskussion om situationen i Abkhazien och Georgien. Ironiskt, men den enda internationella organisationen som har tillgång till Abkhazien är den som hittills visar sig vara den i mitt tycke mest klarsynta, balanserade och kritiska. Fast å andra sidan är den mesta kritiken riktad till hur Georgien hanterat, eller inte hanterat situationen, så det kanske inte är så konstigt att de får vara här. Här är allt ett maktspel.

24.00 Inser att dörren till mitt gästrum, (á la Östberlin 1970, komplett med målat betonggolv, syntetspets, medaljongtapet och ett fristående glödgat element som mest minner om en myggfångare) inte år att stänga. Än mindre låsa. Jag ställer en stol framför så att jag åtminstone kan höra skrapet om någon öppnar. Fast samtidigt så tänker jag att om de släppte in mig så vill de nog släppa ut mig i samma skick. Skulle se väldigt slarvigt ut av dem annars. Inser att jag inte kommer kunna somna som nu, mer förvirrad än någonsin över läget. Som svensk vill man ju gärna kunna peka ut ”boven”, men det blir mer och mer uppenbart att det inte finns någon enskild bov i denna så långdragna konflikt med två krig och fryst läge under tjugo år. Och ord som ockuperad och etnisk rensning används vidlyftigt, tycks det. Men har vi, det internationella samfundet, internationella lagar andra ord som bättre visar nyanser. Grader i helvetet??

Läge för en pytteliten nattmagwhisky (tips från rutinerade hjälparbetare när jag besökte Moldavien redan 2003. Verkar funka.), i-pod i öronen och lite kontemplation. 00.30. Fortfarande ingen mobil, eller it-täckning… Hoppas de hemma inte är oroliga.

Tina Acketoft – riksdagsledamot för Folkpartiet Liberalerna

Tanken med motionen är att via en beredning för medborgardialog, kopplad till och arbetandes på uppdrag av de olika facknämnderna och styrelserna, skapa större delaktighet och möjlighet att bli hörd i den politiska verksamheten.

Politiker och medborgare behöver mötas – ofta och mycket.

Louise Stjernquist

Läs även detta.

Diskussionerna blev många och ibland långa – glädjande och trevligt för oss alla!

Delar av folkpartiet minglar med allianssystrar från KD

Micke och Annica bär upp de urtjusiga jackorna med stil!

Och Lolo har säkerligen massor av åsikter i vanlig ordning!

Väl mött på julskyltningen – då serverar vi glögg och bjuder på glatt småprat eller djupa diskussioner.

Glöm inte ta med mössa och vantar – man vet aldrig om diskussionerna blir så intressanta att det behövs två glöggmuggar och många åkarbrasor.

Louise Stjernquist
v.ordf Folkpartiet Höganäs

Vi landar på 3 plats i riket när det gäller betygssnittet!

Fantastiskt roligt – stort grattis till er alla!

Vi hamnar också på delad åttonde plats gällande högskolebehörigheten:

”De tio kommuner där störst andel elever klarar gymnasieskolan och uppnår högskolebehörighet inom tre år är: Ydre, Eksjö, Mariestad, Sävsjö, Högsby, Gnosjö, Ovanåker, Habo, Höganäs och Tibro.”

Jag hoppas innerligt att detta för något positivt med sig och att vi nu har ännu mer anledning att värna om vår gymnasieskola.

Louise Stjernquist

Det funkade såhär också - men räcker det idag?

Att skolorna i Höganäs kommun behöver stärkta resurser är nog tydligt för var och en som har läst tidningen och följt debatter och diskussioner det senaste halvåret, och nu tar rektorerna till ordet också.

Jag vill bara säga att initiativet att göra gemensam sak är något positivt! Det är ju så här vi vill att det ska fungera,  att medborgare och tjänstemän lyfter problem som kräver politiska beslut. Att vi arbetar tillsammans.

Vi politiker lever i samma verklighet och stöter på samma problem som alla andra medborgare och samspelet är otroligt viktigt.

Att Höganäs skolor ligger på 15 plats i riket resultatmässigt och på 256 plats för instoppad krona talar sitt, för mig, tydliga språk. Signaler om stress och svårigheter ute i verksamheten har funnits under en längre tid. Detta uppmärksammade vi redan i budgetprocessen och har vidhållit det hela vägen.

Vi är inte förvånade alls – det som rektorerna lyfter i sin skrivelse är alla saker som vi agerat för i nämnden och debatterat hårt och vi kommer att fortsätta arbeta för bättre resurser och möjligheter i skolan.

Louise Stjernquist

Bilden lånad från Sveriges Radio - klicka på bilden

Äldre par som varaktigt bott ihop ska kunna fortsätta att leva tillsammans även när den ene behöver bo i äldreboende. Folkpartiets, och numera hela Alliansens, förslag om en parboendegaranti är på väg att bli verklighet. Ett lagförslag om införande av parboendegaranti i socialtjänstlagen skickas nu ut på remiss.

Ny lagstiftning behövs. Regeringsrätten gav i en dom 2010 rätt att skilja äldre par åt när bara den ena maken är beviljad plats på äldreboende. Efter att ha levt tillsammans i 68 år, kunde de inte fortsätta vara tillsammans.

Önskemål om att kunna fortsätta att leva tillsammans tillgodoses i Höganäs kommun, men vi har inga politiska beslut som garanterar det. I många kommuner finns varken politiska beslut, riktlinjer eller rutiner för hur önskemål om parboende ska hanteras. Vissa kommuner säger nej. Det är allmänt sett ett fåtal par som framför önskemål om parboende, och det medför inte stora kostnader för kommunen. För det paret som vill fortsätta att leva tillsammans är denna möjlighet av stor betydelse.

Utan politiska riktlinjer eller policybeslut finns det inte någon förutsägbarhet för de äldre. Det är inte rimligt att ett så ingripande beslut ska vara beroende av kommunpolitikernas, förvaltningarnas, eller biståndsbedömarnas goda vilja. Därför ser vi fram emot att den frågan regleras i lagen.

Martin Widmarks bok

Eftersom läsningen bland barn minskar och simkunnighet är viktig – är detta att slå två flugor i en smäll.

Detta glädjer oss naturligtvis och vi är stolta, i det lilla, för detta.

Ulrika Adsersen

Debatt på Kulla Foto: HD.se

Ikväll är det då dags för nämndens möte där det är tänkt att vi ska fatta beslut i frågan om Kullagymnasiet ska utmanas eller inte. Ett ärende som har föregåtts av intensiva diskussioner och allmän debatt

Folkpartiets hållning i frågan om utmaningen av Kullagymnasiet är följande:

• Vi säger nej till utmaningen
• både praktiska och ideologiska skäl är orsaken
• Vi anser att Höganäs kommun SKA ha ett gymnasium
• vi är mitt uppe i en gigantisk reform för skolorna – lite arbetsro och trygghet kanske är på sin plats
• om Kulla försvinner eller läggs ut tar vi bort valmöjligheten att gå på ett gymnasium i Höganäs
• Vi tror inte att huvudmannaskapet är den viktigaste frågan för hur vi utvecklar Kulla

Läs även detta